Dr. Snuggles flyger till stjärnornas land

Erik Heyman lägger första säkringen på länge

På flyget hem från amerika hittade både Hanna och jag någon annans förkylning. Hanna brukar drabbas mer än mig, och den här gången var inget undantag. Jag har ändå lyckats klättra lite grann med min gode vän Magnus Eriksson. Graniten kändes till en början hård och raspig under fingrarna, men jag hittade snart tillbaka och vi fick en fin dag med långa lätta leder på Hallinden.

Igårkväll tog jag kameran över axeln och promenerade bort till Häller där jag hoppades på att Heyman var på gång att värma upp inför ett press på Projektet. Det var han. Jag kom precis lagom. Kort där efter blev projektet Dr Snuggles till leden Dr Snuggles.

Förra sommaren tipsade Johan Svensson mig om ett gammalt projekt på Häller som Ekehed hade testat för en massa år sedan. Svårt, hårt och bra säkrat, men med en ofrånkomlig run-out på kruxet. Jag tog med mig Erik Heyman och vi började känna på den när höstkylan sänkte sig över Bohuslän.

Igår, redan på skärtorsdagen, var det dags för uppståndelsen. 9 gånger tidigare hade Erik smakat på susaren från slutet av kruxet. 10:e gången var sendet. Snabbt och effektivt klättrade han upp till vilan innan kruxet. Satte tre cammar och strippade onödig vikt. När han fortsatte klättrade han felfritt och bekymmerslöst hela vägen till toppen. Mycket imponerande och inspirerande att se på!!

Tunna sprickor. Och feta.

Sten-sax-påse heter sten-sax-papper på amerikanska. Vem hittade på den svenska påsen? Mason vann iallafall med en sax över mitt papper och fick racka på först.

No Way José har varit något av en mytisk led för mig. Jag hörde talas om den för flera år sedan när jag var i Indian Creek. En perfekt fingerspricka. Brant. Få repititioner. Har alltid låtit väldigt lockande i mina öron. Nu var det alltså äntligen dags. Mason såg bra ut högt upp i sprickan på sin on-sight. Uppe vid det branta avslutet började han skaka lite. 2 meter från ankaret flög han av.

Jag fick säkringsbeta och satte av. Klättring från första metern. Fingerjam. Inga fötter. Jag klättrade kontrollerat och avslappnat. Kändes som om jag inte gjorde ett enda fel. Uppe vid taket var jag fortfarande fräsh. Tog ett grepp bredvid sprickan över kanten, men slant samtidigt med fötterna. Lyckades hänga kvar och slängde snabbt som tanken in högerhanden i ett flarat handjam. Hög puls nu och aningens orolig för att misslyckas så nära ankaret. Lyckades kontrollera nerverna och klättrade upp! Kul press och antagligen bara 3:e repitionen.

Mason på sitt andra press

Dagen efter var det dags för torn. Ingen i skandinaviencampen har varit särskilt intresserad när jag har föreslagit en klättertur på North Sixshooter. Men över en öl framför brasan lyckades jag lura med mig Raymond på att försöka klättra leden Liquid Sky. 5.11+ offwidth/sqeeze. 60 meter över marken måste man offwidtha och klämma sig in i ett tak. Därefter hitta en framkomlig väg upp genom berget för att sedan ploppa ut 10-15 meter högre upp. Inga säkringar. Därifrån några rätt skrämmande faceflytt och sedan lätt kamin till topps.... Vi gjorde den, men jag ska inte ens försöka beskriva här hur det var. Alldeles för många känslor.

Uppåtvindar

Igår var det sandstorm i Indian Creek. Vi lät oss inte avskräckas. Efter en lite beslutsamhetssvår morgon hamnade vi på Broken Tooth och hittade ett hörn av klippan där det inte blåste alltför illa. Vi klättrade här ett tag, men dagens huvudattraktion väntade runt hörnet. En bit åt höger. Mondo. Kanske den bästa fist-sprickan, enligt föraren. Jag lånade ihop varenda 4-camelot jag kunde få tag på och började. En lite tunnare start ledde upp till vad som utlovats. Jag fick faktiskt ta i lite i början. Vinden hade tilltagit nu, och vad som till en början hade varit kraftig blåst utvecklades till full storm ungefär samtidigt som jag var halvvägs upp för knytnävssprickan. Mössan flög av mig som en raket och försvann någonstans över bergen. Min underställströja rullade upp sig i armhålorna och tyget i byxorna smällde i byarna så att jag trodde att dom skulle gå sönder. Repet stod ut som stora V:n mellan säkringarna jag placerat under mig. Camelot 4-orna lyfte och slog mig i magen. Jag kunde nätt och jämt klamra mig fast vid klippan. Jag vrålade instinktivt. Kaos!

Annars har vi det rätt fint i usa. Jag klättrade en otroligt fin 40 meters spricka som kanske kunnat vara en nytur. Klarade den precis i första försöket. Senare visade det sig att Didier antagligen gjort den när han var i farten. Grad 13-. Antagligen första repititionen.

Nu har jag hittat min vän Mason och tillsammans tog vi oss an vad som antagligen är svåraste leden i Indian Creek. I föraren heter den Hot Pork Sunday. Andra repan är brutal. Tunna fingerjam i en lång spricka som lutar åt höger. Inga fötter. Paniksvårt, men ska kanske kunna gå.

Mason spanar in det tunna kruxet

Imorgon väntar dock andra äventyr. Jag lämnar skandinavienlägret och åker med Mason till ett ställe som kallas North Wash på jakt efter en mytomspunnen led som heter No Way José. Bler en kul liten utflykt. Hoppas bara att benen tar mig ända fram till klippan. Känns lite stela efter dagens down-hill-cykel-utflykt. Synnerligen livsfarlig aktivitet.